Betty Blue 37,2° på morgonen

Författare: Philippe Djian

Originalspråk: franska

Översättare: Johan Öberg

Förlag: Atlantis

År: 1989

Sidor: 350
Typ av bok: skönlitterär vuxenbok, Hce

När min sambo såg vilken bok jag läste utbrast han: "Varför läser du DEN?! Inte ens filmen var ju bra." och jag kan nog inte annat än att hålla med (fast då har jag ju inte sett filmen än, men jag har läst boken. Hela.). Hade det inte varit för att det var en bokcirkelbok så hade jag aldrig läst hela. ALDRIG.

Boken handlar om en man (som enligt baksidetexten heter Zorg, men boken är skriven i jagform och namnet nämns aldrig) som av oklar anledning blir tillsammans med en kvinna som heter Betty och som troligtvis är schizofren. De dricker kopiösa mängder alkohol, röker konstant och med jämna mellanrum får Betty ett utfall eller infall. Zorg försöker hela tiden hålla henne på bra humör och ibland lyckas han bättre än andra dagar. Största delen av boken utspelar sig då paret har tagit över en pianoaffär i en liten slumrande stad/by efter Bettys systers pojkväns döda mor. Och så händer det lite mer eller mindre trovärdiga händelser. Mest besatt är Betty av tanken på att få Zorgs bokmanuskript utgivet, men den blir refuserad av olika förlag gång på gång, vilket driver henne till vansinne och en och annan orationell handling.

Att läsa boken var rätt plågsamt. För första gången sedan vi startade bokcirkeln (fyra år sedan om P räknade rätt?) har jag funderat på att inte läsa ut boken. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag ogillade men det var nog en kombination av:

• intetsägande historia med omotiverade toppar
• en huvudperson helt utan mening och driv
• märkliga ordval som troligtvis är en kombination av översättningen samt att språket har utvecklats sedan 1989.
• sjukt lång bok som nästan aldrig tog slut
• lite väl många lösa trådar och omotiverade händelser

Att diskutera den var dock riktigt roligt! Och jag är faktiskt lite lite nyfiken på att se filmen bara för att. Den lär ju gå snabbare att se än att läsa boken, dessutom. Kanske får man då förklaring på varför boken heter "37,2° på morgonen". I boken får man i alla fall inget svar.

På bokcirkeln läste jag början på sidan 176 högt som ett exempel på de helt sjuka liknelserna som snarare förvirrar än förklarar, för min del. Återger två meningar här:

"Jag gick upp så gott jag kunde med mitt sprängande knä och en visshet om att jag drabbats av döden i den här historien, men jag log i alla fall mot ljumheten i lägenheten, jag fick en känsla av att stiga in i ett äppelmuffins."

"Tystnaden liknade ett paljettregn som föll på en smörgås med klister på."

Kontenta: Jag är sjukt stolt att jag orkade ta mig igenom hela boken och jag kommer aldrig att läsa om den. Amen.