Nattpappan

Författare: Maria Gripe

Illustratör: Harald Gripe

Förlag: Bonniers barnbibliotek

År: 1968

Sidor: 158

Serie: Första boken om Julia

Typ av bok: Hcf

Jag har inget minne av att Maria Gripe var en författare som jag läste speciellt mycket av som barn och ungdom. Många får något lycksaligt i blicken när man pratar om Elvis Karlsson eller stenbänken-serien, men jag tror, som sagt, inte att jag läste någon av dem då. Jag får ta igen det nu istället! Skuggan över stenbänken läste vi i bokcirkeln för evigheter sedan (innan bloggens tillblivelse och DET är länge sedan) och Elvis Karlsson läste jag också för ett bra tag sedan. Jag insåg då att de två böckerna om Julia och Nattpappan egentligen kom först och nu blev det således dags att läsa Nattpappan före jag fortsätter på Elvis-serien.

Vad handlar då boken Nattpappan om? En man som skriver en bok om stenar bor alldeles för litet för att få plats med alla sina böcker. Lagom till att även sängen fylls med litteratur ser han en annons i tidningen där det står "Ni sover medan Ni arbetar - Ni arbetar medan Ni sover." Med hopp om en säng utan hårda böcker i svarar han på annonsen. Det visar sig att jobbet går ut på att passa flickan Julia medan hennes mamma arbetar som sjuksköterska under nätterna. Han ska, helt enkelt, bli en nattpappa!

Julia är måttligt road och anser att hon visst klarar sig själv hemma om nätterna. Hon bestämmer sig för att inte ens säga hej till mannen som ska bo hos dem på nätterna men nyfikenheten tar över och det faktum att han har en livs levande uggla med sig gör att hon bara måste lämna sitt rum och gå ut och prata med honom. De utvecklar en fin vänskap och bestämmer sig för att skriva en bok ihop och boken man läser är den boken. Vartannat kapitel skriver Julia och vartannat skriver Nattpappan - ibland om samma händelser ur olika perspektiv och ibland om helt olika händelser.

Jag älskar stämningen i berättelsen och det är härligt att den inte har åldrats mer än vad den har gjort på nästan femtio(!) år. Visst är en hel del gammalt och förlegat (grammofonskivor, att de springer omkring med tända stearinljus, begreppet neger och det förfärliga i att Julia inte har en pappa etc.) men språket känns högst förståligt än idag (eller beror det på att JAG håller på att bli gammal?)

Detta är, helt klart, en läsvärd klassiker. Hade varit kul att se om någon lärare kunde tänka sig att nappa på att se om den håller som högläsning?


Andras tankar om boken:
Marikas bokdagbok