Bokfrågornas ABC - B

Dags för bokstaven B i Enligt Os bloggutmaning. Hade ju tänkt att jag bara skulle ha en i veckan (på fredagar) och så lär det väl bli sen när eleverna kommer tillbaka, men nu är jag ändå klar med B och då kan jag likaväl publicera.


B som är böcker. Köper du mycket böcker? Nya eller begagnade? Eller brukar du kanske få dem eller låna dem? Är det vissa böcker som du måste äga?

Jag lånar väldigt mycket böcker. Det blir så när man jobbar på ett bibliotek… Men jag köper en hel del också, dock nästan uteslutande begagnat. Det är bara några enstaka böcker per år som jag köper nya och då är det oftast böcker som jag redan läst, men som jag vill äga bara för att de var så bra.

För mig är det livsfarligt att besöka Second Hand där en pocket kostar typ en tia. Det blir lätt att jag packar på mig en bunt. Och oftast prioriterar jag att läsa det jag lånat (för de måste ju lämnas tillbaka i tid) och det mesta av mitt köpta blir således liggande.

Mina bokhyllor består även till viss del av utgallrade böcker från bibliotek – böcker som jag har förbarmat mig över och räddat från en säker död.

Jag behåller de böcker jag verkligen gillar. De andra ger jag bort när de är färdiglästa. Och de böcker jag gillar får ALLA läsa eller berättar jag om dem. I princip alla mina vänner har hört mig högläsa ur minst en bilderbok för dem.

B-filmer är rätt kassa filmer. Berätta om en riktigt dålig bok som du läst.

Jag tycker det är mycket svårare att nämna dåliga böcker än bra. Antagligen för att jag faktiskt slutar läsa om de är för dåliga och därför inte minns dem. Det finns ju för många bra böcker att läsa för att lägga tid på att kämpa sig igenom dåliga.

En bilderbok som jag inte gillar (eller kanske inte förstår?) är Jukka Laajarinnes bok Mormors maskin. Den handlar om Laura som stoppar massor av saker i en maskin så det låter på olika sätt och kommer ut olika grejer: bananen låter glosch! och blir till banan blir bananmos medan overallen låter ååorrsnuff! och förvandlas till bomullstussar. Händer inte så mycket med andra ord och dessutom gillar jag inte alls illustrationerna. Blä och nej tack.

A-laget är dessutom bättre än B-laget. Finns det mer eller mindre fin litteratur? Ge exempel på båda och förklara hur du tänker.

Det är klart att det finns mer eller mindre fin litteratur men med det är inte sagt att man bara behöver finlitteratur hela tiden. Jag tror det är bäst att läsa så olika böcker och texter som möjligt.

Finböcker, för mig, är de med lite svårare språk och handling som man måste läsa långsamt och tänka och klura medan man läser. Dessa är oftast roligast att diskutera för det brukar gömma sig symboler i texten och det står skrivet massor mellan raderna. Det är helt enkelt böcker som väcker frågor och där man, som läsare, kanske inte förstår allt på en gång och därför ger det mer att diskutera med andra.

Fulböcker (eller vad man nu ska kalla dem, för fula är de ju egentligen inte) är motsatsen: lättlästa, lättsmälta böcker med en rak historia och okomplicerad handling, vilket är skön läsning men kanske inget man läser igen eller behöver diskutera med andra för allt är så självklart. Ska man se det ur barnperspektiv är det fulböckerna som är till för att få upp läshastigheten och läslusten.

Jag gillar båda sortens böcker och är helt säker på att båda är lika viktiga.

Läser du många biografier? Berätta om en favorit. Vems biografi vill du gärna läsa? Vems kan du vara utan? Vad tycker du om ”fejkbiografier” där verkligheten och det fiktiva blandas? Har du läst någon?

När jag gick på gymnasiet och strax efter läste jag ganska många biografier och hänt-på-riktigt-böcker. Och de flesta var hemska historier, typ som Pojken som kallades Det.

Jag tycker det är synd att det inte finns fler biografier för barn och ungdomar. De flesta är, av naturliga skäl, biografier skriva av gamlingar som ser tillbaka på sitt liv, typ.

Jag gillar inte fejkbiografier. Vad som är sant går ju alltid att diskutera, även i en ”riktig” biografi, men det känns som fejkbiografier bara kallar sig biografi för att sälja mer. Och visst får jag frågan ofta av elever huruvida det som böckerna handlar om har hänt på riktigt eller ej, men räcker det inte då att säga att ”Det skulle kunna ha hänt, men har inte hänt exakt så för författaren”. Oftast räcker det i alla fall för mina elever.

I fejkbiografigenren har jag läst en del, bland annat Idilia Dubbs dagbok. Om 17-åriga Idilia som råkar bli instängd i ett torn och vars dagbok man nu har hittat och publicerat. En rafflande historia men är inte ett dugg sann (vilket man rätt lätt förstår när man läser den. Har hon funnits på riktigt så ljuger hon hur som friskt i sin dagbok.) och jag vet inte om den direkt vinner något på att utge sig för att vara sann heller. Men bortser man från sanningshalten så är den rätt bra!  

Och den biografi jag helst skulle vilja läsa är nog min egen, nostalgisk som jag är. Eller min mammas eller någon annan i min närhet.